Måste förklara mig lite! Skrev i det förra inlägget att "det skulle ta på psyket om någon med BF efter mig får barn före mig". Det kanske uppfattas som att jag ser detta som en tävling?! Men så är det inte riktigt. Som många vet har jag förlossnings-rädsla/skräck, och detta har såklart ett samband. Jag går och mår dåligt, gråter och har nästan dödsångest inför den stora dagen. Är inte rädd för att det ska vara något fel på bebisen eller för själva sjukhusmiljön på något sätt, det som verkligen skrämmer mig är smärtan. Jag vågar liksom inte änns tatuera mig pga att det gör ont, jämnför det med att föda barn. Med Alissa tappade jag kontrollen helt över min kropp under förlossningen, det gjorde så ont i vissa lägen att jag hamnade på "en annan planet". Jag skrek okontrollerat rakt ut och trodde helt seriöst att jag skulle dö eller att smärtan aldrig skulle försvinna. Att jag skulle få ut en bebis sket jag fullständigt i, just då hade jag gärna struntat i bebisen bara jag slapp ha ont. Jag vet, det låter sjukt men så var det.

Som omföderska VET jag nu vad jag har att vänta, dock inte en lika lång förlossning (hoppas jag) men tyvärr lika smärtsam. Just för att jag redan har upplevt en förlossning en gång gör mig nästan ännu mer rädd den här gången. 

Det tar otroligt hårt att behöva gå över tiden, att inte veta NÄR det sätter igång. Bara vänta vänta vänta! Skulle då någon få barn före mig tänker jag automatiskt; Jahopp, nu är det värsta över för henne, nu får dom gosa bebis istället och ha det mysigt. Själv går jag fortfarande och väntar på den värsta smärta man kan uppleva (enligt mig). Detta kan jag gråta mig till sömns av och har då stor ångest över att jag satt mig i den här sittsen från första början.

I dagsläget ligger jag på +4 dagar och vill såklart att det ska starta NU för att få det överstökat. Förlossningen är det enda jag tänker på och jag blir snart galen. Jag vet så väl att det inte finns någon återvändo, bebisen måste ut!