Nyss hemkommen från BM och idag blev det ett lååångt besök. Vi gick igenom min förra förlossning och vad som kan förbättras den här gången. Jag är nämligen väldigt rädd och känner lite smått panik över att jag måste gå igenom det där igen. Det finns väl ingen som föder barn helt perfekt och utan att ha ont, men för mig var det lite i tuffaste laget. 73 timmar från första värk till att Alissa föds, känn på den döh! Jag var helt färdig när jag fick upp våran dotter på bröstet och kunde inte glädjas ordentligt som jag hade önskat, hade liksom velat vara "där" och inte på en annan planet.

Efter vårat samtal idag känns det lite bättre och förlossningen kommer garanterat gå fortare den här gången. Dessutom blir det förhoppningsvis inte något strul ang EDA som jag bad om förra gången men inte fick. Narkosläkaren skulle först kolla upp om jag fick ta den iom min sjukdom, när det väl stod klart (efter ca 50 min!!!) att jag fick ta den var det redan försent. Sedan ska det även stå i min journal att jag vill ha mer pepp från BM under krystarbetet så att jag inte "trycker in" bebis istället för ut den här gången, haha.

Jag är fortfarande livrädd och främst för smärtan, att jag ska tappa kontrollen och få panik. Finns det någon mer som har erfarenhet av det här, eller känner på samma sätt?

(Hade förresten ett HB på 86!!!) Inte så konstigt att jag sover bort dagarna...