Sådär, då var man ganska nyligen hemkommen från en otroligt skön prommis med Elin. Jag tog bilen ner till centrum och mötte henne på halva vägen, sedan gick vi ner till Coop och hem igen. Shit, helt sjukt långt enligt mig...men det gick faktiskt ganska fort. Jag lyckades juh smälla i mig en fet middag plus efterätt hemma hos mamma & pappa strax innan så jag var ganska "full" i magen och nästan lite skraj för att jag skulle få håll. Takten var inte den snabbaste heller, Elin trippade fram på små moln medans jag gick som om mina skor var fyllda med bly, haha. På vägen tillbaka gick vi vägen förbi mitt gamla hem, lägenheten jag är uppvuxen i. Jisses vilka minnen som kommer upp, man har fått uppleva så mycket där, just i den lägenheten, just på den gården...och bara tanken gjorde att jag nästan blev tårögd. Det är nu man förstår att man faktiskt har blivit vuxen. Jag minns vad jag kände, vad jag hade för drömmar. Med facit i hand kan jag nog säga att mina drömmar är uppfyllda. Jag bor i ett nytt fint hus (om 6 veckor i ett ännu nyare hus) har träffat mitt livs kärlek (vilket jag på den tiden inte trodde fanns därute) har ett bra jobb som jag trivs med och dessutom den finaste lilla dotter på denna jord. Jag är mer än nöjd med vad jag har och vägen hit har självklart varit tuff men helt klart värd allt. 
Det var iaf kul att efter så många år komma tillbaka och se hur det ser ut IDAG. 
Väl hemma hos Elin slog vi oss ner och kollade på Greys (och jag måste väl vara den enda j*veln i detta universum som INTE följer den serien) under tiden hör vi ett ganska högt "muller" från balkongen, men när vi gick ut syntes inget. Lät som en luftballong och helt plötsligt kommer den fram och är på väg ner i Södra parken. Den var så sjukt nära och nästan nuddade hustaket. ALLA stog på sina balkonger/uteplatser/framsidor och tittade, barnen sprang såklart efter den. Det är verkligen något jag STARKT minns när man var yngre och det låg luftballonger lågt över Kärra, då sprang man ett gäng som dårar efter den, haha.
Efter denna lilla upplevelse gick jag mot bilen och mötte på torget Madde, en gammal klasskompis från grundskolan. De här 2 timmarna nere i Kärra skickade verkligen tillbaka mig 10-15 år i tiden.

Men det finns en viss skillnad på "Kärra" och Gerrebacka. Det är som "vi" och "dom" och om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog mer om "dom". Att få bo därnere så tajt i lägenhet är ändå lite mysigt. Inte för att vi bor i ett hus ute i skogen häruppe men stämningen känns så mycket bättre nere i Kärra. Alla är ute och umgås, barnen leker och man känner värme. Här i Gerrebacka är det så "dött". När jag åkte från Centrum var det folk ute och när jag 2 min senare kom in på gatan härhemma var det folktomt. Varför?!