Förlossningen!
Lördagen den 27/6-09 vaknar jag av ganska mild "mensvärk" men tänker inte mer på det och går upp. Jimmy är ledig och det är helt underbart väder ute.
Vi bestämmer oss för att ta en städdag här hemma. Vid 14 tiden när jag står med dammsugaren i högsta hugg känner jag hur det rinner ner i byxan, jag blir helt pisseblöt och det ser ut som att jag har kissat på mig. Går på toaletten och slemmisen lossnar, en slajmig rosa äcklig gegga, USCH! Byter byxor och fortsätter med dammsugningen. Skulle egentligen på ljusparty hos Jenny kl 15 men det var väl tur att jag inte åkte ;P
Senare gick vi hem till mina föräldrar och då börjar jag känna av värkarna allt tydligare, det gör inte ont men klockar dom och det är ca 10-20 min emellan. Klockan var nog runt 17 när det kom en till flod i byxan, denna gången hade jag ljusgråa byxor och det gick väl ganska fort att konstatera att det där är vattnet som gått och inget annat. Jimmy blir lite orolig och springer iväg och ringer förlossningen. Kom in på kontroll tycker BM. Äter lite middag och vid 21 tiden åker vi in till Östra. Jag får på en CTG under ca 30 min och nu gör värkarna lite ondare än tidigare under dagen. På en skala 0-100 på skärmen så går värkarna upp till 35. Får även göra en gyn-undersökning för att se om det verkligen var vattnet som hade gått. Men ajaj och bläää va obehagligt det är när dom kör in äckliga verktyg...det är redan ömt som det är. Hade hellre velat att hon använde fingrarna, men det var tydligen för hög smittorisk. Men va fan...ni har la handskar på eller?! Jag låg iaf och vred mig lite för mycke så hon såg inte riktigt. Värkarna var fortfarnade för svaga och oregelbundna så vi fick åka hem.
Natten var jobbig, jag fick sova men vaknade av värkarna. Söndagen den 28/6 är vi uppe tidigt. Jag har ont och vill röra på mig...abslout inte vara hemma. Möter upp Paul, Jenny och lilla Wincent på Ikea. Går runt och strosar och värkarna känns inte lika hemska när det är ljud och folk i rörelse. Åker vidare till B-plan och äter på Burger King, sedan en sväng på Nids4Kids. Framåt kvällen blir värkarna mycket starkare och tar en Panodil (hjälper inte) Kl 24.00 får jag smått panik och kan inte vara hemma längre, så jag och Jimmy går ut på en promenad och plockar blommor. Nu gör värkarna riktigt ont och den natten får jag ingen sömn alls. Kl 03.00 hoppar vi ner i ett bad, efter en halvtimme tröttnar Jimpa och sätter sig i puffen bredvid badkaret medans jag ligger kvar. Nu börjar jag lite smått göra ifrån mig läten under värkarna. Kl 05 är jag väldigt skrynklig och vi går upp till vardagsrummet. Det är för jobbigt att ligga i sängen. Jimpa somnar medans jag kollar på tv. Han vaknar dock varje gång jag får en värk *S*
Måndagen den 29/6 Kl 07 har jag ruskigt ont och Jimmy ringer in till förlossningen på Östra. Vi får ännu en gång åka in på kontroll. På med CTG och nu går värkarna upp till 65 med ca 8-12 min emellan. BM vill även göra en sån där hemsk gyn- undersökning trotts att jag inte vill, men hon lovar att vara försiktig. Jag vrider och spänner mig tok för mycke och hon ger tillslut upp. Det är fortfarande för långt mellan värkarna så vi får välja mellan att gå en promenad för att försöka få igång det eller vila. Jag vill SOVA, jag har knappt sovit på 2 dygn. Jag får 2st Citodon. Åker hem, försöker äta frukost...tar ett bad medans tabletterna börjar värka och så fort både jag och Jimpa landat på kudden däckar vi. Jag känner naturligtvis av värkarna men kan ändå sova...sköööönt! Vi vaknar båda vid 17, då är dom onda värkarna tillbaka. Mamma kommer över och kvällen spenderas framför tv:n. Det gör ondare och ondare och när vi klockar värkarna är det 6-8 min emellan. Jag håller både mamma och Jimmy i handen när värkarna kommer och näst intill SKRIKER för att det gör så ont. Kl 01.00 ringer Jimmy in till förlosningen men blir hänvisad Mölndal. NÄÄÄÄJ, jag ska föda på Östra! Men jag har för ont, vill ha smärtlindring NU så jag bryr mig tillslut inte så mycke. Kl 02.00 kommer vi in och ännu en gång får jag på en CTG kurva. Under 30 min får jag ligga och titta in i väggen och kämpa igenom dessa hemska värkar. Nu uppnår dom 80 på skalan och det är 3-4 min emellan. BM vill även undersöka mig och ja, det får du gärna göra men bara med fingrarna. Ja, självklart säger hon då. Guud, jag älskar redan det här sjukhuset. Vilken skillnad, det var t.o.m behagligt och bli undersökt. Jag var öppen 3-4 cm. KL 02.26 blir jag inskriven. Shiit, nu gäller det...den här gången blev vi inte hemskickade...kändes lite nervöst. Fick på mig nät trosor med en feet binda i och en vit rock och får ett förlossningsrum. Börjar andas lustgas med engång, men det krävdes lite träning innan man fick in tekniken. Första värken med lustgas var rena drömmen, den där makapären blev min bästa vän!
Tills att monken är ute är mitt minne ganska svagt, jag var så hög på gas *haha*
Men det gick inte så fort framåt, så kl 10.40 (tis 30/6) får jag värkförstärkande dropp för att öka tempot. Jag har knappt sovit det senaste 3 dygnen och är väldigt trött. Droppet gör att värkarna blir ännu tätare och uppnår 100 på skalan, faaan va ont det gör nu och jag vill ha EDA! GE MIG EDA! Det tar tid innan narkosläkaren kommer och när hon väl dyker upp och blir informerad om min sjukdom är hon självklart tvungen att ringa samtal fram och tillbaka för att kolla så att jag verkligen kan ta den bedövningen. Under denna tiden hann jag öppna mig helt och fick därför avstå. Den hade ändå inte hunnit börja värka. Jag klara alltså av min förlossning på enbart lustgas *wohoo* Det trodde jag aldrig!
Kl 13.09 börjar krystvärkarna. Jag förstod inte riktigt vad som hände, helt plötsligt "jobbade" kroppen av sig självt. Det gjorde djävulskt ont men det fanns inte så mycke annat och göra än att pressa. Det jag minns av slutskedet är att det sved när huvudet pressades ner och att jag blev tillsagd att bita ihop istället för att skrika...hmmm nog lätt! Kl 13.24 sa det bara plupp så var hon ute.
Äntligen fick jag andas ut! Nu hade jag våran lilla tjej på bröstet och inte i magen. Värkarna och allt ont var som bortblåst...jag kände ingenting. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv!
Det var helt klart värt all smärta!
Nu är jag mamma =)
Min åsikt om...
Mölndals sjukhus; Jag skulle föda på Östra, det fanns inga andra alternativ. Jag känner mig hemma där. Jag visste inte änns var Mölndals sjukhus låg. Men så här i efterhand är jag supernöjd och glad över att det blev som det blev. Man får verkligen känslan av sjukhus på Östra och känslan av att komma hem på Mölndal. Det var så mysigt och personalen var helt underbar. När det blir dags för syskon åker vi till Mölndal.
Smärtan; Det går inte att komma ifrån att det gör ont att föda barn. Det gör fruktansvärt ont! Jag var lite smårädd redan innan jag blev gravid för just förlossningen. Sista veckorna under graviditeten var jag jätte bamse nervös. Men det sjuka är att man faktiskt klarar av det. Jag var säker på att jag inte skulle kunna hantera smärtan, få panik och dö. Men som Jenny skrev i ett mejl för ett tag sen; Det vi tjejer är bäst på är att...just föda barn! Så sant. Våra kroppar är gjorda för att föda, just därför klara vi av det. Jag klarade av det, jag fixade smärtan och är STOLT!
Min BM; Elin Olsson. Tack för att du gjorde min förlossning till en helt fantastisk upplevelse ♥
Att bli mamma; Det är en ganska rejäl omställning. Jag förstår verkligen vad alla menade när jag fick rådet att sova mycke under graviditeten ;) Men jag älskar mitt nya liv som förälder, helt underbart!
3
39 40
