God morgon!
För min del har det inte blivit så mycket sömn inatt...
Under sena eftermiddagen igår fick jag ett sms om att Fia och Johan befann sig på Östra, äntligen dags för lille Vincent att komma ut. Efter det sms:et var jag på helspänn under hela kvällen och bara väntade på nästa sms, att han är född. Strax efter 02 inatt kom det, lille Vincent är ute. Jag kunde inte sluta gråta och kände sådan stor lycka för deras skull, jag vet så väl hur dom känner sig i den stunden. Samtidigt känner jag ännu större press på mig själv. Även om det här med att gå över tiden är fullt normalt så börjar jag såklart undra om det kanske är något fel på mig?! Varför varför varför??? 

+13 dagar idag och jag är närmare förlossningen än någonsin, oavsett om det blir på konstgjord väg eller inte. Men FÖR MIG känns varje sekund som en evighet. Och alla som har fått nöjet att gå över så här länge vet precis vad jag menar.
Inatt hade jag lite starkare förvärkar än vanligt och jag trodde för en stund att NU KANSKE DET HÄNDER NÅGOT, men lika fort som dom kom är dom putts väck. Förvånad jag blir... 
Att vara gravid är något av det värsta jag gjort/varit. Man vill så gärna att upplevelsen med sina barn i magen ska vara positiva, det är det oxå periodvis men för mig har detta varit mer pina än glädje. Jag är inte gjord för det här, men samtidigt är jag så fruktansvärt glad över att få uppleva det. Det är en del av livet och som har givit mig det absolut bästa jag har! ♥

Vi har tid på Östra för överburenhet på onsdag och händer det inget innan dess känns det skönt att ha ett "delmål" där man får lite info om status. Men just nu mår jag inte alls bra av det här. Ögonen är svullna av allt gråtande och jag är så otroligt glad för min kära familj och vänners stöd! ♥

Bästaste underbara Fia fick alltså en liten son strax innan midnatt och jag kan inte bli gladare för att han äntligen är här. G R A T T I S ännu en gång! ♥

2 av 4 bebisar är ute, och såhär känner jag mig i andra ord...
Tänk dig att du är höjdrädd, fruktansvärt höjdrädd. Du står uppe på Eriksbergskranen och MÅSTE hoppa bungyjump. Det är säkert och du kommer inte att dö (om inte linan går av, haha). Men det finns ingen annan utväg, bara ett hopp. Du står i kö för att få det gjort, snart är det din tur och dina vänner står bakom dig i kön. När du är framme och det äntligen är din tur så får du av okänd andledning ställa dig åt sidan. Dom bakom dig i kön får hoppa före dig och din rädsla växer för varje sekund, du vill bara få det gjort. Nu är dina vänner som stod en bit längre bak i kön framme och det är dags för den förste att hoppa. Du själv får fortfarande snällt stå bredvid och vänta. Nu hoppar dom...en efter en. Och du känner deras lättnad när det lika fort är över. Men fortfarande står du däruppe och väntar på ditt hopp, nu är du så rädd att du snart inte vet vad du ska ta dig till...när är det MIN tur att hoppa?!

Nu tar jag en bloggpaus fram tills att bebisen är ute! Det har blivit allt för mycket klagande och tjat (från min sida) om hur rädd jag är. Det är säkert skittråkigt att läsa om, men för mig känns det skönt att få "prata ut"...även om det är genom en dator.
Nästa gång jag skriver har vårat lilla hjärta kommit!

Vi hörs!