Efter en tuff förlossning fick jag sy ett stygn och sedan äntligen mysa med våran son. Den berömda silverbrickan kom in och smörgåsarna kunde inte smaka bättre.

Efter några timmar fick vi åka upp till BB där det nästan var helt fullt (iom många förlossningar dagen innan då vi blev hänvisade Östra). Jag fick dela rum ihop med en annan omföderska som en timme efter mig hade fått en dotter. Där hann vi inte mer än lägga oss i sängen innan jag och lille Adrian somna, skööönt! Jimmy åkte hem till mina föräldrar där Alissa var och visade upp kort och film på lillebror.
Den första natten gick bra, vi sov mestadels och ammade ett fåtal ggr. Min rumskamrat var däremot väldigt mycket vaken, hon bökade och hade massa konstiga ljud för sig. När Jimmy kom på morgonen var jag så irriterad på dessa ljud att jag nästan var nära på att säga till henne. 
Jimpa spenderade hela dagen hos oss på BB och tiden bara sprang iväg. Samtidigt var Alissa med mormor på Babyproffsen och köpte en present (snuttefilt) som hon skulle ge honom när dom skulle ses.
Det blev ytterligare en natt (med samma konstiga ljud från rumskamraten, morr!!!) på BB då jag ville vara säker på att amningen fungera, men på söndagen (första advent) fick vi efter en läkarundersökning på lilleman äntligen åka hem. Då kom Jimmy med Alissa och hon fick för första gången träffa sin lillebror.




Mina 2 ♥

Jag hade BF (Beräknad förlossning) den 8 november 2011 och var väldigt säker på att jag skulle få gå över tiden, iaf en vecka. Men oj så fel jag hade. Dagarna gick och varje minut kändes som en evighet, när skulle väntan på liten vara över?! Det slutade med hela 17 dagar efter BF innan våran lille Adrian vågade sig ut i detta risiga november väder. 

Onsdagen den 23/11: (15 dagar efter BF) hade vi tid för överburenhet på Östra. Kl 09.30 satt vi bänkade i väntrummet och var förväntansfulla inför vad vi skulle få göra/veta. 10 min innan utsatt tid ropade läkaren upp mitt namn och vi fick gå in på ett rum där jag fick på en CTG kurva över magen i ca 10 min. Efter godkänt resultat var det ett ultraljud som skulle göras. Även det såg bra ut, förutom att det hade börjat minska fostervatten. Nu skulle jag undersökas för att se om jag hade öppnat mig något. Och visst var det öppet, dock bara EN fjuttig cm. Men i samma veva gjordes även en hinnesvepning som kanske skulle göra någon nytta, annars var vi välkomna tillbaka på lördag igen.
Åkte därifrån väldigt besviken. Varför händer det inget och varför vill inte bebisen komma ut?! Det var min stora fråga och jag trodde helt bestämt att vi skulle få åka tillbaka på lördag...

Samma kväll gick vi och la oss sent, jag hade svårt för att somna veckorna innan förlossningen och även den här kvällen/natten låg jag och vände och vred på mig. Hade en del irriterande förvärkar.

Torsdagen den 24/11: Strax efter tolvslaget har jag fortfarande inte somnat utan går på toaletten för femteelfte gången. När jag lägger mig i sängen igen känner jag hur det kommer något rinnade mellan benen. Springer upp på toaletten igen och ser hur det rinner ner för benen. Är detta vattnet som går?! Duschar av mig och går sedan och lägger mig igen. Drar fram iPhonen och börjar googla om vattenavgång. Läste att man borde ringa förlossningen för att åka in på en kontroll om man misstänker att vattnet har gått, och om så är fallet borde värkarna inte vara långt borta. Jag bestämde mig för att avvakta...

Kl 02.45: Förvärkarna känns tydligare och börjar komma regelbundet. Nu står jag inte ut i sängen längre utan väcker Jimmy för att informera om läget och att jag går ner och tittar på TV istället. Han följer med ner och vi kurar ihop oss under täcket. Jag går på toaletten (igen) och märker då att slemmproppen har lossnat. Detta gör mig aningen rädd, nu vet jag att min stora rädsla (förlossningen) inte är långt borta.

Kl 04.00: Jag kan inte somna!!! Förvärkarna är nu riktiga värkar med 6-7 min emellan och ca 40-60 sek långa. Jag klockar dom på varktimer.se.

Kl 04.30: Jimmy sover som en stock och det gör även Alissa på övervåningen. Jag börjar få aningen ondare och undrar om jag inte ska ringa mamma och berätta att det kanske snart är dags. Iom att det är andra barnet kan det gå FORT så jag ringer och mamma är hemma hos oss på 10 min.

Kl 05.00: Ajaj, det gör ont! Jimmy vaknade när mamma kom och dom sitter nu och dricker kaffe i vardagsrummet. Jag klockar fortfarande värkarna och funderar på att kanske ringa förlossningen, dels för att det kanske var vattnet som gick några timmar tidigare.

Kl 06.00: Mölndal är fullt så vi är välkommna till Östra (fan!!!). Åker dit för en kontroll och efter en undersökning konstaterar BM att vattnet INTE har gått utan att det förmodligen har varit en vattnig flytning. Jag är fortfarande bara öppen 1 cm. Efter 30 min med CTG har jag inte heller haft så starka värkar utan rekomenderas att åka hem och vila eftersom jag har varit vaken hela natten.
Jahopp, värkarna avtog så fort vi kom in till sjukhuset och vi blir hemskickade. Precis som när jag väntade Alissa...KUL!

Kl 08.30: Nu är jag trött! Trycker i mig 2 alvedon för att få stopp på värkarna (som nu kommer väldigt oregelbundet) och somnar sedan gott i min säng.

Kl 12.00: Vaknar utvilad...typ. Alissa är på dagis och Jimmy sitter nere i köket och jobbar. Dom närmaste timmarna spenderar jag framför Tv:n i vardagsrummet.

Kl 17.00: Nu måste det hända något, värkarna är som bortblåsta och jag känner att jag måste röra på mig för att få igång dom igen. Jag tar med mig Jimmy till B-plan för att gå i affärer, det borde göra susen. Alissa är hemma hos mormor.

Kl 20.00: Sådär ja, nu börjar det kännas igen. Alissa sover över hos mormor och hemma sitter jag och Jimmy framför Jul med Lotta på tv:n. Under dom närmaste timmarna är värkarna oregelbundna...

Fredagen den 25/11; 
Kl 00.00: Ajaj, nu börjar det göra ont och jag måste andas igenom varje värk. Jimmy har somnat bredvid mig i soffan sedan någon timme tillbaka och jag sitter i min ensamhet med en stor skräck inför det som ska hända. Jag är livrädd och gråter! Jimmy vaknar titt som tätt av mitt snyftande.

Kl 03.00: Nu vill jag inte vara ensam längre utan väcker Jimmy. Har klockat mina värkar sedan midnatt och det är som natten innan, 6-7 min emellan. Jag måste duscha för att lindra och tvingar med Jimmy upp till övervåningen. Där står jag med den varma strålen över magen under två värkar innan benen inte orkar bära mig längre. Fan att man inte har badkar!!! 

Kl 03.30: Jimmy inser att jag faktiskt har väldigt ont och föreslår att vi sätter på en film. Sagt som gjort men det dröjer inte länge innan jag får panik och inte klarar av att titta mer.

Kl 04.30: Vi spelar tv-spel istället. Ett "pang pang, döda varandra spel". Men det går inte så bra eftersom jag får lägga ifrån mig kontrollen under varje värk, nu gör det verkligen ont.

Kl 05.30: Jimmy ringer förlossningen och den här gången får vi komma till Mölndal, YEEES!

Kl 06.10: Vi är framme på Mölndal och ringer på klockan in till förlossningen. Jag gråter av smärta, men kanske mest för att jag samtidigt är trött och knappt har fått sova på 2 dygn samt rädd för att bli hemskickad igen.
En underbar BM öppnar och tar emot oss. In i undersökningsrummet och på med CTG (för tredje gången på 2 dygn). Jag är öppen 3 cm och har värkar som kommer med ett intervall på 6 min/90 sek. Bebisens huvud är fixerat och JAAA vi får stanna kvar! Jag är fortfarande i latensfasen men får stanna pga v 42+2.

Kl 07.10: Inskrivning! Vi får ett stort fint rum med badkar och även underbart god frukost. Nu är jag i trygga händer!

Kl 09.30: Har inte öppnat mig något mer utan blir tillfrågad om jag vill ha starka tabletter och få sova några timmar, eller om dom ska ta hål på hinnorna så att vattnet går. Jag skulle göra vad som helst för att få sova men nu vill jag inte vänta mer, det är så psykiskt och fysiskt påfrestande som det är. Jag väljer att ta hål på hinnorna.

Kl 09.35: Vattnet går.

Kl 10.00: Värkarna blir starkare och nu börjar jag andas lustgas, I`m in heaven!

Kl 10.20: Värkarna blir tätare med 60 sek/3 min intervall och BM höjer lustgasen.

Kl 11.45: Öppen 6 cm och med täta värkar 60 sek/2 min intervall.

Kl 12.55: Nu vill jag ha mer smärtlindring och jag blir rekomenderad Sterila kvaddlar, jag har ingen aning om vad det är men säger bara JAAAAA, GE MIG! Jag är helt borta iom lustgasen och hör inte när Jimmy och BM pratar. Dom tycker det är en bättre ide att ge mig EDA istället eftersom effekten av kvaddlarna försvinner efter 2 tim.

Kl 13.15: Får EDA, men jag tror att jag får sterila kvaddlar...haha! Efter ett tag börjar bedövningen verka och den tar bort det värsta av alla värkar, helt underbart. I samma stund börjar jag känna ett rejält tryck neråt istället och andas på med lustgasen. BM säger då att EDA;n tyvärr inte hjälper mot den smärtan. 

Kl 16.40: Nu har jag legat med ett tryck neråt i flera timmar och känner hur kroppen vill hjälpa till. Aaaaaj, jag måste krysta.
Det är en helt annorlunda känsla/smärta mot när jag krystade med Alissa. Då minns jag att det brände/sved på slutet, det kände jag inte nu.

Kl 16.45: Jag trycker på för kung och fosterland en sista gång och känner hur en slajmig sak glider ur mig. Åhh vilken lättnad, äntligen! Det första jag utbrister är, VAD ÄR DET FÖR KÖN?! Bm säger att jag snart ska få se och lyfter sedan upp den välskapta varelsen framför oss. Det är en pojke!!! I detta ögonblick kan jag inte bli mer lycklig, Jimmy står bredvid mig och gråter av lycka.



Vilar mellan värkarna precis efter inskrivningen.


Effekten av lustgas är skööön ;)


Röd om kinderna efter att ha tryckt upp masken mot ansiktet så länge. Frissan efter 11 timmar på förlossningen är inte fy skam den heller, haha.


Pappa får hålla för första gången.

En regnig och grå dag den 25/11-11 kl 16.45 föddes våran lille Adrian på Mölndals sjukhus. Han vägde 3880g och var 53cm lång. Förlossningen tog lång tid men gick trotts allt väldigt bra. Jag hade världens bästa BM och min trygghet Jimmy vid min sida. Jag är så glad att det är över och att våran efterlängtade bebis äntligen har kommit. Adrian & Alissa är det finaste vi har och mer stolt som förälder kan man nog inte bli! ♥ 

Nu är vi hemma! Efter två dagars lång latensfas och sedan 2 nätter på BB så fick jag och våran lilla skatt äntligen sätta fötterna innanför dörren. Jimmy har fått sova ut och dessutom städat efter sista tiden hemma innan vi åkte in till förlossningen.

Den 25-11-11 kom han, 17 dagar efter BF. Våran älskade lilla prins som vi har varit så nyfikna på. Alissa följde med pappa till BB idag för att hämta oss och vilken LYCKA det var att få se dom två tillsammans, mina 2 helt underbara barn! ♥

Nu har vi som sagt landat här hemma och den här första dagen har vi haft för oss själva. Vill såklart att Alissa ska få lugn och ro medans hon vänjer sig vid en lillebror. Imorgon väntar däremot första besöket, och det ska bli kul att få träffa lite folk. Annars så funkar allt som det ska, han sover, äter och är hur mysig som helst. Vi njuter i fulla drag!

Allt om förlossningen, BB m.m. kommer när jag har fått min journal.


Precis hemkommen!

God morgon!
För min del har det inte blivit så mycket sömn inatt...
Under sena eftermiddagen igår fick jag ett sms om att Fia och Johan befann sig på Östra, äntligen dags för lille Vincent att komma ut. Efter det sms:et var jag på helspänn under hela kvällen och bara väntade på nästa sms, att han är född. Strax efter 02 inatt kom det, lille Vincent är ute. Jag kunde inte sluta gråta och kände sådan stor lycka för deras skull, jag vet så väl hur dom känner sig i den stunden. Samtidigt känner jag ännu större press på mig själv. Även om det här med att gå över tiden är fullt normalt så börjar jag såklart undra om det kanske är något fel på mig?! Varför varför varför??? 

+13 dagar idag och jag är närmare förlossningen än någonsin, oavsett om det blir på konstgjord väg eller inte. Men FÖR MIG känns varje sekund som en evighet. Och alla som har fått nöjet att gå över så här länge vet precis vad jag menar.
Inatt hade jag lite starkare förvärkar än vanligt och jag trodde för en stund att NU KANSKE DET HÄNDER NÅGOT, men lika fort som dom kom är dom putts väck. Förvånad jag blir... 
Att vara gravid är något av det värsta jag gjort/varit. Man vill så gärna att upplevelsen med sina barn i magen ska vara positiva, det är det oxå periodvis men för mig har detta varit mer pina än glädje. Jag är inte gjord för det här, men samtidigt är jag så fruktansvärt glad över att få uppleva det. Det är en del av livet och som har givit mig det absolut bästa jag har! ♥

Vi har tid på Östra för överburenhet på onsdag och händer det inget innan dess känns det skönt att ha ett "delmål" där man får lite info om status. Men just nu mår jag inte alls bra av det här. Ögonen är svullna av allt gråtande och jag är så otroligt glad för min kära familj och vänners stöd! ♥

Bästaste underbara Fia fick alltså en liten son strax innan midnatt och jag kan inte bli gladare för att han äntligen är här. G R A T T I S ännu en gång! ♥

2 av 4 bebisar är ute, och såhär känner jag mig i andra ord...
Tänk dig att du är höjdrädd, fruktansvärt höjdrädd. Du står uppe på Eriksbergskranen och MÅSTE hoppa bungyjump. Det är säkert och du kommer inte att dö (om inte linan går av, haha). Men det finns ingen annan utväg, bara ett hopp. Du står i kö för att få det gjort, snart är det din tur och dina vänner står bakom dig i kön. När du är framme och det äntligen är din tur så får du av okänd andledning ställa dig åt sidan. Dom bakom dig i kön får hoppa före dig och din rädsla växer för varje sekund, du vill bara få det gjort. Nu är dina vänner som stod en bit längre bak i kön framme och det är dags för den förste att hoppa. Du själv får fortfarande snällt stå bredvid och vänta. Nu hoppar dom...en efter en. Och du känner deras lättnad när det lika fort är över. Men fortfarande står du däruppe och väntar på ditt hopp, nu är du så rädd att du snart inte vet vad du ska ta dig till...när är det MIN tur att hoppa?!

Nu tar jag en bloggpaus fram tills att bebisen är ute! Det har blivit allt för mycket klagande och tjat (från min sida) om hur rädd jag är. Det är säkert skittråkigt att läsa om, men för mig känns det skönt att få "prata ut"...även om det är genom en dator.
Nästa gång jag skriver har vårat lilla hjärta kommit!

Vi hörs!

Här vaknar vi upp till en grå lördag (och +11 dagar). Äntligen helg och pappan i familjen är hemma, underbart! Nu vill jag att måndagens vardag aldrig kommer och att vi har annat för oss än dagis och jobb då. Just nu känns detta helt hopplöst (även om hoppet är det sista som lämnar människan), men eftersom jag fick en tid för överburenhet när jag var hos min BM igår så är det igångsättning som kanske gäller den här gången. Inga som helst tecken på att en förlossning är på gång, bebisens huvud är fortfarande högt och rörligt. Dock har jag mycket förvärkar med molnande värk som kanske skulle kunna vara något, men nepp...det händer INGENTING! Den här lille rackaren är precis lika envis som sin storasyster, och som det känns nu kommer jag vara gravid och sähär otymplig i resten av mitt liv. Yes, så känns det!

Jag är klubbmedlem på MQ och i helgen får man 20% på ett helt köp, därför ska vi ut och åka idag, jag måste verkligen försöka tänka på annat. Dessutom skulle vi behöva tvätta och städa här hemma, så saker finns att göras. Kanske sätter det igång när man minst anar det, med Alissa stog jag ju med dammsugaren i högsta hugg när vattnet gick. En repris på det?!

Förövrigt måste jag gratta EMMA, JIMMY & OLIWER som i torsdags fick en söt liten MOA. Är så himla glad för deras skull!
När som helst pluppar (som det ser ut nu) även lilla Vincent ut.

Ja, vi fortsätter att plussa, idag 8 dagar över. Även om man inte ska stirra sig blint på det där förbannade BF-datumet så känns detta helt otroligt jobbigt.
I flera veckors tid har jag tänkt att "detta blir nog sista Efterlyst, pojkvänsakademin, idol m.m. innan bebben är här". Men lik förbannat kommer det nya avsnitt, haha.


Storasyster gillar att pussa på magen och säger "kom ut bebis" flera ggr om dagen!

Jag hade hoppats på att den här dagen aldrig skulle komma, men idag är det alltså EN VECKA SEDAN jag hade BF. Tiden går fort men ändå så känns det som en evighet kvar. Senast i mitten av nästa vecka har vi iaf fått bebis, om det nu går så långt att jag måste bli igångsatt.

Nää, nu är dax att göra lite middag. Biff Greta blir det idag, mums! Alissa har lekt flitigt med kompisarna på dagis eftersom hon nu stensover på soffan, och Jimpa känner sig inte bra och har varit hemma från jobbet idag. Sa det blir en myskväll med lilla familjen ikväll.

K R A M

Namn: Jessica
Första graviditetssymtom: Illamående och trötthet.
Positivt gravtest i vecka: 6-7 tror jag.
Vilka jag berättade först för: Jag testade mig på jobbet pga TJAT från Fia, trodde hon var helt ute och cykla. Men ack så fel jag hade. Dom första som fick veta var Fia och Titti en kall marskväll på jobbet. Jimpa fick såklart veta så fort jag kom hem. 
Min barnmorska heter: Christina.
Mat jag bara måste ha: Citron (i början av graviditeten)
Mat jag absolut inte kan äta: Kaffe har jag periodvis haft väldigt svårt för och socker.
Illamåendet började: Ett par dagar innan jag testade mig. Det var därför Fia var så säker på att jag var gravid. Jag klagade väl tydligen på detta under arbetstid, haha.
Och slutade: Det höll på lääänge den här gången och var mycket jobbigare än med Alissa. I vecka 16-17 tror jag det började ge med sig.
Mina första mammakläder: Har köpt mamma leggins på Ullared, himla bra köp! Annars har det mesta lite "större" plaggen i garderoben funkat.
Första sakerna som vi köpt: Det har inte varit lika roligt att köpa saker den här gången, speciellt eftersom vi inte vet kön. Men det var väl kläderna som bebis ska ha på sig hem från BB som blev det första.
Barnvagn, barnsäng och bilbarnstol: Köpt en liggdel till Alissas Urban vagn, sängen är Alissas gamla och bilbarnstolen är av likadan modell/färg/märke (Brio) som Alissa hade.
Då kände jag bebis för första gången: Strax innan UL.
Då kände jag första sparken: Oj...det var väl efter vecka 20 iaf.
Då kände pappa första sparken: I samma veva...
Vi tror att bebisen i magen är: Ja just det, kön?! Jag hade en jättestark känsla för ett tag sedan att det skulle vara en pojk, men tror samtidigt att det lika gärna kan vara en tjej. Jag har verkligen ingen aning! Det blir en suprise! :)
Namn vi funderar på: SVÅRT! Men vi har lite förslag som tur. Får se när bebisen är ute vad den kan passa till.
Grejer som händer med min kropp: Vad är det som INTE händer liksom?!
Så motionerar jag: Haha, motion?!
Värsta graviditetsminne: Illamåendet!!! Och att aldrig ha något att ta på sig...
Bästa graviditetsminne: Ultraljudet, hjärtljuden och sparkarna!
BF: 8 November 2011, alltså + 6 dagar idag.

Så HÄR såg svaren ut på samma frågor när jag väntade Alissa.

Ni är många som har hört av sig ang mitt förra inlägg, både här bland kommentarerna, via sms och facebook. Och det uppskattas verkligen. Ibland kan man känna sig så himla ensam om vissa saker, som att jag var den enda i hela världen som känner så. Men det känns bra när man får ta del av liknande erfarenheter. Tack för att ni bryr er och berättar! ♥

Men sedan kan man oxå bry sig liiite för mycket. Jag har inga känningar och ligger på +6 dagar. Får flera ggr om dagen frågan "hur går det?" Och det är ganska jobbigt när man sitter helt sprickfärdig, har gått över tiden och känner sig mer eller mindre handikappad i vardagen. Som jag sagt tidigare är förlossningen det enda jag tänker på och att då bli påmind flera ggr om dagen gör inte saken bättre. Jag lovar att vi hör av oss när det händer något! Förstår att det är av välmening och nyfikenhet, jag är likadan, haha.

Annars så fortsätter mina dagar att se mer eller mindre meningslösa ut. Jag sover, vilar och sover lite till. Det finns inte mycket ork i den här kroppen just nu. Jag får mycket hjälp med Alissa och det är GULD värt! Nu hoppas jag att bebis känner sig redo för att möta oss den här veckan så att jag slipper sista BM besöket på fredag. Komsi komsi... :)

Måste förklara mig lite! Skrev i det förra inlägget att "det skulle ta på psyket om någon med BF efter mig får barn före mig". Det kanske uppfattas som att jag ser detta som en tävling?! Men så är det inte riktigt. Som många vet har jag förlossnings-rädsla/skräck, och detta har såklart ett samband. Jag går och mår dåligt, gråter och har nästan dödsångest inför den stora dagen. Är inte rädd för att det ska vara något fel på bebisen eller för själva sjukhusmiljön på något sätt, det som verkligen skrämmer mig är smärtan. Jag vågar liksom inte änns tatuera mig pga att det gör ont, jämnför det med att föda barn. Med Alissa tappade jag kontrollen helt över min kropp under förlossningen, det gjorde så ont i vissa lägen att jag hamnade på "en annan planet". Jag skrek okontrollerat rakt ut och trodde helt seriöst att jag skulle dö eller att smärtan aldrig skulle försvinna. Att jag skulle få ut en bebis sket jag fullständigt i, just då hade jag gärna struntat i bebisen bara jag slapp ha ont. Jag vet, det låter sjukt men så var det.

Som omföderska VET jag nu vad jag har att vänta, dock inte en lika lång förlossning (hoppas jag) men tyvärr lika smärtsam. Just för att jag redan har upplevt en förlossning en gång gör mig nästan ännu mer rädd den här gången. 

Det tar otroligt hårt att behöva gå över tiden, att inte veta NÄR det sätter igång. Bara vänta vänta vänta! Skulle då någon få barn före mig tänker jag automatiskt; Jahopp, nu är det värsta över för henne, nu får dom gosa bebis istället och ha det mysigt. Själv går jag fortfarande och väntar på den värsta smärta man kan uppleva (enligt mig). Detta kan jag gråta mig till sömns av och har då stor ångest över att jag satt mig i den här sittsen från första början.

I dagsläget ligger jag på +4 dagar och vill såklart att det ska starta NU för att få det överstökat. Förlossningen är det enda jag tänker på och jag blir snart galen. Jag vet så väl att det inte finns någon återvändo, bebisen måste ut! 

Nu är klockan nyss slagen och det berömda datumet är här. Det är dessutom fullmåne plus att jag har gått 3 dagar över tiden. Det är menat att våran bebis ska komma idag, vad kan gå fel?! Haha, i wish! Den lille rackaren har det säkert hur gött som helst därinne och vill inte alls komma ut än. Men vi fortsätter att hoppas på att det snart sätter fart för nu är det riktigt jobbigt.

Och vet ni vad som gör det ÄNNU mer jobbigt? Jo, alla mejl som trillar in i inboxen "Ditt nyfödda barn" från Pampers t.ex. Jag förväntas ligga och gulla med min bebis vid det här laget, men icke. Nu är vi 4st som jag känner till ska ha barn i samma veva. Jag hade BF först, men kan garantera att min inte alls vill komma först. Att få se någon annan som har BF efter mig få barn före kommer ta lite på psyket. Så kommer jag ihåg att det var med Alissa iaf. Varför ska just JAG gå över tiden?!


Tjockisen rockar loss...

När vi väntade Alissa skrev jag och Jimmy ett brev till henne i magen. Vi skrev ner vad vi kände, vilka förväntningar vi hade och hur nyfikna vi var. Ett personligt brev till vårat barn som vi ännu inte hade fått träffa. Detta brevet är väl förvarat idag och är garanterat något Alissa kommer uppskatta i vuxen ålder.

Nu har vi gjort samma sak igen, men för våran skatt i magen.

♥

Vecka 41 och BF (Beräknad förlossning) idag! Men någon bebis vill inte komma. Med tanke på att storasyster stannade kvar i ytterligare 15 dagar så blir jag inte förvånad om den här bebben är lika envis. Men hoppas såklart på att det startar snart, hellst igår ;)
Även om det känns som att mållinjen är nådd så är det nu den värsta tiden börjar, väntan! Men det positiva med att inte räkna ner längre utan att räkna plus är ju såklart att man inte kan plussa hur länge som helst.

Både i dag och igår har jag fått väldigt mycket hjälp av min mamma när det gäller Alissa och det uppskattas kan jag säga. Jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klara mig igenom dagarna annars. TACK älskade mamma för hjälpen!

Ännu en helg har passerat och ingen bebbe är här. Även om vi inte har kommit till BF dagen än så känns väntan helt fruktansvärt lång just nu. Jag är så himla nyfiken på när, var och hur allt kommer ske. Kan absolut inte förstå att vi snart ligger och sniffar bebis, helt ofattbart! 

I två dagar har vi nu städat och grejjat här hemma, men allt JAG gör är inte direkt helhjärtat och det känns väl inte så kul. Längtar till energin är tillbaka och jag kan göra saker ordentligt. Jimmy är ett otroligt stöd just nu i allt hushållsarbete. Vissa saker vill JAG hellst göra i hemmet, men nu när jag inte riktigt kan så är jag så glad över att Jimmy gör det helt självmant. Som att t.ex stryka sängkläder. Jag har världens bästa sambo! ♥

Imorgon är det måndag och åter igen ska Alissa tas om hand av endast mig och det värsta på hela dagen är då jag ska hämta henne på dagis. Hon är otroligt viljestark och att följa med tråkiga mamma hem är ingen favorit. Och det förstår jag, klart hon vill leka och ha skoj med sina kompisar istället. Usch, jag har liksom svårt för att ta hand om min egna dotter just nu och det skrämmer mig. Om hon ändå kunde förstå att mamma snart är "normal" och orkar leka som vanligt igen.


Mammas älskling för några veckor sedan! ♥

1 novemeber och jag klampar in i vecka 40, 7 dagar kvar till BF. Innan månaden är slut är vi 4 i familjen ♥! 
Nu känns det som att det kan ske när som helst, och vi är mer än redo för ankomsten. Det mesta är fixat och nu väntar jag bara på SMÄRTA. Vi är så nyfikna på vem det är som gömmer sig därinne. Alissas första möte med bebis känns oxå otroligt spännande, hur kommer hon reagera på den här omställningen?!

Idag är det 2 veckor kvar till BF och nervösiteten tränger sig på mer och mer. Snart är det dags att sära på benen och krysta ut den lill*. Blandade känslor men jag kan inte göra mer än att ta det som det kommer. Det är väl nästan tur att man är gravid sähär länge och verkligen får känna tröttnad av graviditeten, då vill man bara få det gjort.


Snart snart snart är jag tvåbarnsmamma! ♥

Dagarna ser mer eller mindre ganska långrandiga och tråkiga ut för min del. Jag har absolut NOLL ork och energin är borta. Ytterligare ett BM besök idag och ännu ett besked om (extremt) låga värden och den som ger mig en konstig min för att jag i stort sett sover bort mina dagar ska ha stryk, haha. Annars så bonkar lilla bebis hjärtat på och SF måttet låg på 36. Har ett nytt besök om 2 veckor men hon önskade mig lycka till på förlossningen om det skulle ske innan. Jisses...det gjorde mig lite nervös.

Imon ska jag åka till Jollyroom och hämta upp lite bebbe-saker som jag har beställt och efter det ska BB väskan packas. Det kan ju faktiskt ske när som helst och eftersom det till 99,9% kommer gå fortare den här gången vill jag vara väl förberedd.

93,6% av graviditeten har passerat (262 av 280 dagar)
Vecka 38
Kalendermånad 9
Trimester 3
18 dagar kvar till BF

När vi har så här härligt höstväder känns det rent ut sagt SKIT att inte kunna gå ut. Jag längtar som en tok till den dagen jag är lättare och orkar röra på mig. Nu får lilla bebben rappa på därinne, jag vill ju sniffa, gosa och bara njuta.
Har senaste dagarna haft ett väldigt tryck neråt och jag hoppas det beror på att h*n nu har lagt sig tillrätta. Annars har jag ett BM- besök inbokat imorgon (samtidigt som jag ska till frissan). Smarta jag har dubbelbokat. Men ringde precis ner till MVC och när dom snart ringer tillbaka ska jag höra om jag inte kan komma in en snabbis idag så hon bara får känna. Då slipper jag boka om imorgon. Jepp, får se hur det blir...

Uppdatering!
Fick en tid 15.30 och är precis hemkommen därifrån. Den här gången fick bebben godkänt och är på G ner i kanalen. Men ligger fortfarande ganska högt och är rörligt, ganska vanligt för omföderskor. Jag är sååå lättad över att slippa böka med vändningsförsök. Nu hoppas jag allt går som det ska och att plutten kommer ut den normala vägen.

Har äntligen hämtat ut min babybox och blöjhink från Babyproffsen. Tycker dock att innehållet var något bättre när jag väntade Alissa. Spanade även på en ståbräda till våran vagn när jag ändå var där, och det slutade med att jag fick med mig en hem. Vi har testat inomhus och lisfis verkar tycka om den.

Idag är det 1 månad till BF, dvs 30 dagar kvar! Helt sjukt, 30 dagar liksom!? Eftersom jag är ganska inställd på en väldigt annorlunda förlossning gentemot min första så kommer jag (i min fantasi) inte gå över tiden den här gången, möjligtvis bara någon dag. Det kommer gå fort och jag kommer vara väldigt positivt inställd till att föda barn igen (även om vi inte ska ha fler barn). Jag måste verkligen förstå att ingen förlossning går i repris!

I torsdags var jag hos BM och i vanlig ordning skulle hon känna och klämma för att ta reda på hur bebben ligger. Men tyvärr fick hon ingen uppfattning alls utan skrev "sneläge" i min journal. Jag har haft väldigt ont på just höger sida och det är tydligen där h*n ligger, vänster sida är helt mjuk. Väldigt konstigt! Fick en ny tid i slutet av nästa vecka och är den inte fixerad då så bokar hon in oss på ett UL för att exakt se hur bebisen ligger och isf eventuellt vända. Men vad jag har fått höra kan det göra väldigt ont med ett vändningsförsök och dessutom får man faktsikt tacka nej till det. Bebben kan ju fixa det själv när det väl är dax. Usch, tycker det här är lite läskigt, eftersom jag absolut INTE vill att det ska sluta med snitt. Det är nog min värsta mardröm! Det må göra ont att föda barn, jo JAG VET. Men att bli uppsprättad och få se sitt barn för första gången i en operationssal känns inte ok. Sedan dessutom få leva med ett ärr på magen. Nej nej nej, jag ska föda normalt och lillen därinne får rappa på och lägga sig tillrätta nu.

Kan även avslöja en liten hemlis. Jag ljuger för min BM...! Hon tror att jag äter järntabletter, men det gör jag inte. Har försökt förklara att det inte hjälper och tom visat upp ett papper där det står "med Talassemia kan man inte förbättra blodvärdet med järntabletter". Jag har förfasiken halva släkten med samma sjukdom och jag lyssnar såklart på vad dom säger än vad min BM "tror" sig veta. 
Jag har med den här sjukdomen alltid lågt blodvärde och får leva med det, nu som gravid och HB:t sjunker ännu mer så är det bara att acceptera läget. Men både min BM och läkare är väldigt oroliga över detta och jag börjar inse att det beror på okunskap från deras sida. Visst är jag trött, orkeslös och helt matt, men vad fan ska jag göra?! Kan dom inte bara få in i skallen att tabletter inte hjälper!! För att hon ska sluta tjata om det här har jag alltså sagt att jag nu äter järntabletter, gör jag rätt eller fel?